Ester.

Fantastisk fin flicka, när du hälsar så liksom tittar hon dig i ögonen och verkar uppriktigt intresserad av ditt namn, din ålder och dina skor. Och hon kommer ihåg ditt namn och alla andras namn för hon är genomgod. Har något till övers för alla. Inte som oss med all möjlig skit i tankarna som har glömt en människa så fort de försvinner utom synhåll, eller innan dess. Vad fint om alla tänkte lika mycket på människor som hon.

Du kommer ihåg hennes namn också. Amanda (initialer AFS, 14 år gammal, högklackat) . Det är ett vanligt namn men hon förkroppsligar det liksom så bra så även fast du känner minst tre Amandor till är det hon som är Amanda. Hon är lång och utstrålar "smart och mogen och vet hur man har kul" med hela kroppen. Och det stämmer väldigt, väldigt bra.

Ni växlar några ord och blir kanske tysta ett tag. Sen säger hon hur mycket hon tyckte om Runaway Bride. Eller Da Vinci Koden. Eller pelargonior. Eller Frida Kahlo. För grejen med Amanda är att hon tycker om nästan allting. Ser det fina i allt. Vad fint om alla tyckte om allt lika mycket som hon.

Erat första besök blir kanske lite pinsamt tyst, men du vill ändå träffa henne igen. När du tar dig i kragen och ringer låter hon uppriktigt glad och ni kan inte träffas idag, men kanske imorgon, övermorgon, nästa helg? För ni bor lite för lång ifrån varandra.

Men ni ses och det blir fint och ni ses igen och igen.

Det var lite länge sen ni träffades nu men ni håller kontakten. Och nu väntar du på att hon ska smsa dig.